Jag fick en fråga

Jag hade idag tänkt att jag skulle skriva en rapport från Frankfurt marathon som jag och Jonatan sprang för två helger sedan. Men det är är så oväsentligt just nu att jag nöjer mig med att summera loppet med ett ord: jobbigt. 

Jag tänker istället berätta om helgen som precis passerat. Helgen som kommer bli känd som den bästa helgen i mitt liv.

I lördags hade jag och Jonatan varit tillsammans i hela sex månader och detta skulle firas med mat – naturligtvis. Jonatan föreslog att vi skulle äta på restaurangen som ligger på toppen av vårt ”hemma-berg”, Utlieberg. Ett berg som vi ser från vår lägenhet och som vi brukar roa oss med att springa plågsamt snabbt uppför, för att sedan direkt vända ned från toppen och störta rakt ned igen. Vårt berg.

Dagen till ära hade vi bestämt att vi dock inte skulle springa upp i våra finkläder, utan vi skulle ta tåget. En stund innan det var dags för oss att åka viskar Jonatan i mitt öra att han har en överraskning. Kul – jag älskar överraskningar. Han säger att jag ska packa en övernattningsväska att ta med, för vi ska bo kvar på hotellet som också ligger på toppen. Kul – hotell innebär ju hotellfrukost och min lycka är total.

På vägen upp fantiserar jag om maten och frågar Jonatan om han vet vilken typ av mat som serveras i kväll. Njae, det enda jag vet är att vi ska äta en 5-rättersmeny som jag har bokat, får jag till svar. Redan där är jag så lycklig att jag håller på att krypa utanför mitt eget skinn.

Väl framme på vårt rum för natten möts vi av förstaklassens utsikt över alperna och dess vitklädda berg. Vi blir helt saliga och står länge och försöker identifiera alla toppar.

Jag önskar att jag var lite mer av en proffsig matjournalist för att kunna beskriva middagen vi åt på kvällen på ett värdigt sätt. Men jag får nöja mig med att skriva att den var helt enastående från första till sista rätt. Så enastående att vi frågade oss själva ett par gånger om det skulle, bland övriga gäster, anses som konstigt om vi ställde oss upp och applådera åt maten. Det blev inga applåder, men eventuellt att vi fällde ett par tårar av lycka.

Under middagen blev vi både lite runda under fötterna och om magen, så jag föreslog en promenad i friska luften efteråt. Bra idé tycker Jonatan, men som tycker att vi ska gå upp på rummet och hämta våra jackor först. Utanför vårt rum ger Jonatan mig nyckeln, jag låser upp och går in. Den här gången blir jag inte tagen av utsikten över alperna – utan nu möts jag av ett hav av röda rosenblad som ligger utspridda överallt. Jag kollar på Jonatan, kollar på rosorna, tillbaka på Jonatan. Jag börjar misstänka att något stort är på gång. Tror att jag försöker få fram några ord, men det blir snarare oidentifierbara ljud.

Jonatan går fram till mig, viskar i mitt öra att det är något han vill fråga mig – en fråga han velat ställa till mig sedan sex månader tillbaka. Han går ned på knä, tar min hand, uttrycker sin kärlek till mig och frågar sedan om jag vill gifta mig med honom. Jag skrattar, gråter, skakar om vartannat och svarar naturligtvis JA! Vi träder på två provisoriska ringar på varandras fingrar och sedan fortsätter vi att skratta och gråta en liten stund.

Någon promenad blev det inte, utan vi fortsatte kvällen med att skåla i bubbel och fantiserade om framtiden och vårt gemensamma liv.

Jag blev kär i Jonatan första sekunden jag såg honom på Mallorca tidigare i år och jag minns att jag tänkte ”där är han – min man, han som jag ska gifta mig med”. Vissa behöver flera år att komma till den insikten, för oss var det annorlunda – men vi är precis lika säkra ändå. Mitt liv har förändrats ganska drastiskt sedan dess och bara till det positiva. Jag är så lycklig och jag vet att det kommer jag att fortsätta att vara tillsammans med Jonatan livet ut.

Om saker och ting blir som vi tänker och planerar nu, blir det ett vinterbröllop i början av 2016.

Kram från ovanför molnen