Extremt dålig uppdatering på sistone, men jag har ju trots allt ett helt språk att lära mig, oändligt många berg att springa på och en snygg man att kramas med, så kanske att jag är ursäktad ändå? Men här följer i alla fall en statusuppdatering för den som är intresserad:
Tyskan går bättre och bättre. Jag har lärt mig en hel del och kan nu förstå och skriva behjälpligt, Talet är det kanske lite värre med.. det låter fruktansvärt. Och jag är lite för feg än så länge för att försöka göra mig förstådd. Men jag ska ta mig samman med det också. Tids nog.
Sedan förra inlägget har vi både sprungit och cyklat en hel drös med mil. För två helger sedan var vi i Jungfrau-regionen där vi både tuggade upp för cirka 2 000 höjdmeter och hamnade mitt bland molnen och sprang på skrå nedanför Eiger, Mönch och Jungfrau. Magnifikt och en dröm för den som gillar trail/bergslöpning. En sväng runt Zürich-sjön på Storcken och Steve har också hunnits med. Och om jag inte minns helt fel var jag något snabbare än Jonatan.
Förra helgen packade vi in oss och våra racercyklar i bilen och drog iväg ett par mil utanför stan. Vi cyklade en riktigt go runda som gav benen en rejäl utmaning då vi bland annat cyklade upp för ett pass på dryga 1000 höjdmeter. Vissa partier var så branta att jag trodde att jag skulle åka baklänges och fick lägga all min kraft på att bara hålla mig upprätt på cykeln. Jonatan hade inte det problemet. Han for upp och ned för berget som en ättrig jojo och kollade hur det gick för mig. Jättesnällt, men just då tycke jag att naturen var väl orättvis. Dock klagade jag inte så mycket när han drog mig sista milen till bilen. Även om det är helt orimligt jobbigt att cykla uppför sådana här berg är det konstigt nog roligt. Framförallt när man är uppe. Nyttigt träning för min del är det också eftersom jag inte bara ska göra IM här i Zürich nästa år, som bjuder på några fina stigningar, utan jag har även anmält mig till IM Wales. Enligt banprofilen finns det inte en endaste platt meter under alla 18 mil.
Dagen efter monsterpasset på cykeln bestämde vi oss för att åka till Davos och härja runt i bergen där. Peppade som tusan drog vi iväg tidigt i söndags och väl framme möttes vi av vacker natur och strålande sol. Lekstuga tänkte vi – dra åt helvete sa våra ben! Vi hittade en bra rutt på dryga 20 km och några sjyssta stigningar. Vi drog iväg och började jobba oss uppåt – men redan efter ett par kilometer sa benen stopp och vägrade ställa upp på våra planer för dagen. Vi kortade ned rundan till ungefär hälften och njöt mer i solen istället. Och nutellamackor!
I veckan som har gått har vi kört intervaller både på trainern och till fots. Cykelintervaller är helt okej, men 1000m löpintervaller är nog det värsta jag vet. Jag har ångest hela dagen innan. Men nyttigt är det och ska jag bli snabbare är det bara att gilla läget.
Helgens utflykt går till Frankfurt då vi ska springa Frankfurt Marathon på söndag. Även om banan anses snabb och bra för att sätta rekord tror jag inte att något sådant blir aktuellt för min del. Våra förväntningar på oss själva är inte skyhöga och diskussionerna inför loppet oss emellan har mest handlat om hur många bratwurst vi ska äta längs banan.
När vi inte springer, cyklar eller simmar…
johannadahlqvist 