På´t igen..

Säsongen 2015 överträffade mina förväntningar flera gånger om. Den inleddes med en 10e placering på halv IM i Rapperswil som gav, lite turligt, en biljett till VM i Zell am See i österike (35e plats). En 3e plats i Ironman Zurich och en 2a plats i Ironman Wales.  Jag hade aldrig vågat drömma om att komma på pallen i någon av dessa tävlingar, allra minst i Zurich.

Att jag orkade ladda om efter Zurich och fortsätta träna stenhårt fram till Wales är jag riktigt stolt över. Men, om jag ska välja ut ett moment som jag alltid kommer att vilja skryta lite extra över, som jag ofta går och fantiserar  om och som jag bara måste få återuppleva igen:

Känslan när jag kliver av cykeln i Wales. Cyklingen i Wales var brutal med sina dryga 1700 h.m i fullständig storm och en tekniskt tuff bana. Jag, som annars är i mitt esse på cykeln, fick slita enormt mycket och blev tvingad att plocka fram all kraft och vilja jag hade i kroppen för dagen. Jag var, under cyklingen, övertygad om att löpningen skulle gå åt helvete (bra mental inställning, jag vet) eftersom jag valde att lägga mig på en högre watt än vad jag egentligen borde klara av innan en mara.

Hur som helst. Jag kliver av cykeln, byter skor och börjar springa. Ni som gjort en IM vet att man ganska snabbt känner hur löpningen ska gå. Är benen med eller inte. Jag kände på en gång att mina ben var så jävla med och att jag hade bra med krut kvar. Jag såg till och med fram emot att få löpa den annars ganska vidriga sträckan. Efter cyklingen låg jag 5a och ganska snart började jag plocka placeringar i raskt tempo. Mamma, pappa och Jonatan som stod längs banan gav mig rapporter allt eftersom, vilket gav mig än mer energi när jag visste att pallplatsen kom inom räckhåll. Jag gör min snabbaste IM-mara hittills på 03:42, trots jobbig vind och bra många fler höjdmetrar än tidigare maror.

Efter Wales bestämde jag att 2016 inte skulle innehålla några IM. Knappt några triathlon-tävlingar alls. Cykel SM och Duathlon SM fick bli bra.

Men.. herregud vilken tomhet. Jag har känt mig tom och ganska omotiverad till att dra igång träningen igen. En kväll för ett par veckor sedan satt jag och tittade på bilder från sommaren och det var när den här bilden dök upp som jag bestämde mig:

1101_068604

Det blir inte en Ironman nästa år… Det blir två.

Lanzarote 21/5
Zurich 24/7

Men innan dess ska jag gifta mig, flytta till hus, åka på bröllopsresa och hinna med att träna av bara helvete. Och jag vill gärna ha en pokal med mig hem från någon av tävlingarna och den får helst vara av en modell större.

Nytt kapitel

Nu har mitt år som en fri fågel kommit till sin ända och det är dags att komma tillbaka till verkligheten igen. Imorgon börjar jag mitt nya jobb som marknadsansvarig på ICA Maxi Nacka och jag ser riktigt mycket fram emot det. Jag tror att det är en tjänst som kommer att passa mig bra och ge mig den utmaning jag behöver i mitt yrkesliv.

Men alltså, vilket år jag har haft. Jag och Jonatan har haft drömlik tillvaro där vi har äventyrat på allt från cyklar till skidor i fantastiska miljöer. Schweiz har fått en speciell plats i mitt hjärta och jag tror att en del av oss båda alltid kommer att vilja flytta tillbaka. Tack Jonatan för det här året. Jag är lyckligt lottad som ska få spendera resten av mitt liv tillsammans med dig.

Tiden i Schweiz avslutades dessutom på bästa tänkbara sätt, nämligen med kanonresultat i IM Zürich. Jonatan gör sin första Ironman på tiden 10.23 och kom på 16e plats i sin AG. Riktigt imponerande tycker jag! Jag sprang in på 11.16 och kom 3a. Det var en dröm som gick i uppfyllelse att få gå upp på pallen och ta emot den åtråvärda pokalen. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om tävlingen, men nöjer mig med att lägga upp lite bilder istället.

Nu har jag börjat ladda om inför VM på halv IM-distansen i Zell am See 30 augusti. Därefter väntar Wales IM 13 september. Sen får det vara nog. För den här säsongen.

Uppför Heart Brake Hill. Total stigning på banan var 1350 hm.

1101_031124

Upp upp upp

1101_045610

Pressa pressa pressa

1101_052130

Något dimmig blick efter ca 28 km löpning

1101_036527

Ut på fjärde och sista varvet

1101_058155

Det ljuvliga och helt underbara upploppet

1101_068604

MÅL

En dag på jobbet

Om en och en halv vecka är det äntligen dags för årets första riktiga tävling: Rapperswil halv IM. Eftersom jag har förmånen att bo bara några mil från starten har jag varit en flitig besökare på cykelbanan och plöjt backarna om och om igen. Jag känner mig väl förberedd och är nu inne på slut-tampen av förberedelser.

I söndags hade jag därmed som önskemål att ge benen en riktig håll-käften-genomkörare inför stundande tävling. Långt som attans och med tusentals höjdmetrar ville jag ha. Jonatan langade fram ett förslag som innebar 21.5 mil och 2500 m klättring. Sagt och gjort. Det tog oss många timmar, gav oss fruktansvärda skav i baken och svart tunga av alla svordomar som rabblades. Och ja, jag fällde en tår en gång också. Det var tufft och krävande men förbannat roligt också – precis som en dag på jobbet ska vara.

Jag försöker att njuta av de dagar som är kvar här i Schweiz och av varje runda jag gör, både till fots och med Storcken. Naturen här är så enastående vacker och kontrasterna mellan dal och berg är storslagna. Jag kommer verkligen att sakna detta paradis. Snart plöjer jag och Storcken platt asfalt runtom Stockholm med omnejd igen. Inte lika upphetsande rent naturmässigt, men det kommer helt klart innebära andra fördelar.

Nu ska jag väcka liv i mina arma ben, sätta mig på trainern och bränna av några svidande intervaller. Lyllo mig…

20150524_154050527_iOS 20150524_163615524_iOS 20150524_132325279_iOS 20150524_132352621_iOS 20150524_132711293_iOS 20150524_152108824_iOS 20150524_153052889_iOS20150524_142849718_iOS

Friskt vågat

Snart har det gått ett år sedan jag valde att säga upp mig från min tjänst på ICA gruppen för att flytta till Schweiz och till en man jag känt i knappt tre månader. Ett beslut som kanske uppfattades som korkat och idiotiskt av många – men för oss helt självklart och utan tveksamheter.

Sparkontot har sinat, jag har ett ”glapp” i CVt och mitt pensionssparande har stått still. Men inte en sekund har jag ångrat mitt beslut. Det här året går till historien som mitt bästa någonsin. Så mycket kärlek, så många upplevelser, erfarenheter, träning, äventyr och ännu mera kärlek. Det har varit värt precis allt.

I vintras bestämde vi oss dock för att nu till sommaren lämna Zürich tillsammans och flytta hem till Sverige och Stockholm igen. Det känns kul att vi ska börja ett nytt liv ihop och med allt vad det innebär. Jonatan börjar jobba på Handelsbanken som IT-utvecklare för finanshandel i september och jag blir marknadsansvarig på ICA Maxi Nacka med start 1 augusti. Bor gör vi på Bollgatan i Solna.

Vi kommer att lämna Schweiz några dagar efter vi har kört Rapperswil halv IM som på söndag bara är tre veckor bort. Vi kommer därefter att köra upp till Hällevik och bo där över sommaren och förbereda oss för nästa utmaning –  Ironman Zürich 19 juli. Träningen går för övrigt riktigt bra. Jag är stark som en oxe och uthållig som bara fan. Lite speed på det, och sen borde jag närma mig toppform.

Jag skulle vilja summera det senaste året som ”friskt vågat – allt vunnet”.

IMG_0821 - Kopia  IMG_0703 - KopiaIMG_0654 - Kopia IMG_0819 - KopiaIMG_0823IMG_0824

Framgång!

Jag vet, jag gödslar inte med inlägg direkt men det blir ändring på det ju närmare tävlingssäsong vi kommer. Just nu tränas och pluggas det till förbannelse och det skulle bli så tjatigt att läsa om. Men här kommer ändå några rader om just nämnda ämnen. Förlåt.

För två veckor sedan var jag dödssjuk med en konstig bakterie i lungan som gjorde att jag knappt kunde andas och än mindre träna. Men förutom den lilla motgången har träningen gått riktigt bra sedan tjockis-vilan över jul och nyår. Jag snurrar runt på 1-2-3-veckorsupplägg där vecka 1 är lugn/återhämtningsvecka, vecka 2 medel- och långdistans samt brickpass-vecka. Vecka 3 är intervall- och skjut-mig-i-huvudet-spyvecka. Ibland lägger jag till kortare pass i vecka två och längre pass i vecka tre beroende på hur kroppen känns. Alla veckor är vidriga och jobbiga på sitt sätt och jag önskar alltid att det vore en annan vecka än vad det egentligen är. Förutom att jag känner mig helt överkörd just idag går det överlag bra och jag är nöjd med resultaten jag gör på träningarna. Dessutom är jag så gott som helt skadefri och det är inget jag är bortskämd med. Simningen skulle kunna få gå lite bättre (som alltid) men jag har is i magen och tänker att det reder sig.

En annan framgång är att jag, hör och häpna, är hyffsat duktig på tyska numera. Jag har insett att jag kan ganska mycket, både skriva, läsa och prata. Jag har två veckor kvar på kursen jag går här i Zürich, sedan läser jag två andra kurser på distans fram till sommaren.

Förutom träning och plugg går mycket tid åt snowboard och längdskidor (jag vet, jag har det tufft). Förra veckan blev det en långweekend för mig och Jonatan i Engelberg då några av mina finaste barndomsvänner var där på besök.

Nu väntar två timmar på trainern. Benen säger nej nej nej, jag säger jo jo jo.

IMG_0323 IMG_0324 IMG_0325 IMG_0326 IMG_0327 IMG_0328

Jag fick en fråga

Jag hade idag tänkt att jag skulle skriva en rapport från Frankfurt marathon som jag och Jonatan sprang för två helger sedan. Men det är är så oväsentligt just nu att jag nöjer mig med att summera loppet med ett ord: jobbigt. 

Jag tänker istället berätta om helgen som precis passerat. Helgen som kommer bli känd som den bästa helgen i mitt liv.

I lördags hade jag och Jonatan varit tillsammans i hela sex månader och detta skulle firas med mat – naturligtvis. Jonatan föreslog att vi skulle äta på restaurangen som ligger på toppen av vårt ”hemma-berg”, Utlieberg. Ett berg som vi ser från vår lägenhet och som vi brukar roa oss med att springa plågsamt snabbt uppför, för att sedan direkt vända ned från toppen och störta rakt ned igen. Vårt berg.

Dagen till ära hade vi bestämt att vi dock inte skulle springa upp i våra finkläder, utan vi skulle ta tåget. En stund innan det var dags för oss att åka viskar Jonatan i mitt öra att han har en överraskning. Kul – jag älskar överraskningar. Han säger att jag ska packa en övernattningsväska att ta med, för vi ska bo kvar på hotellet som också ligger på toppen. Kul – hotell innebär ju hotellfrukost och min lycka är total.

På vägen upp fantiserar jag om maten och frågar Jonatan om han vet vilken typ av mat som serveras i kväll. Njae, det enda jag vet är att vi ska äta en 5-rättersmeny som jag har bokat, får jag till svar. Redan där är jag så lycklig att jag håller på att krypa utanför mitt eget skinn.

Väl framme på vårt rum för natten möts vi av förstaklassens utsikt över alperna och dess vitklädda berg. Vi blir helt saliga och står länge och försöker identifiera alla toppar.

Jag önskar att jag var lite mer av en proffsig matjournalist för att kunna beskriva middagen vi åt på kvällen på ett värdigt sätt. Men jag får nöja mig med att skriva att den var helt enastående från första till sista rätt. Så enastående att vi frågade oss själva ett par gånger om det skulle, bland övriga gäster, anses som konstigt om vi ställde oss upp och applådera åt maten. Det blev inga applåder, men eventuellt att vi fällde ett par tårar av lycka.

Under middagen blev vi både lite runda under fötterna och om magen, så jag föreslog en promenad i friska luften efteråt. Bra idé tycker Jonatan, men som tycker att vi ska gå upp på rummet och hämta våra jackor först. Utanför vårt rum ger Jonatan mig nyckeln, jag låser upp och går in. Den här gången blir jag inte tagen av utsikten över alperna – utan nu möts jag av ett hav av röda rosenblad som ligger utspridda överallt. Jag kollar på Jonatan, kollar på rosorna, tillbaka på Jonatan. Jag börjar misstänka att något stort är på gång. Tror att jag försöker få fram några ord, men det blir snarare oidentifierbara ljud.

Jonatan går fram till mig, viskar i mitt öra att det är något han vill fråga mig – en fråga han velat ställa till mig sedan sex månader tillbaka. Han går ned på knä, tar min hand, uttrycker sin kärlek till mig och frågar sedan om jag vill gifta mig med honom. Jag skrattar, gråter, skakar om vartannat och svarar naturligtvis JA! Vi träder på två provisoriska ringar på varandras fingrar och sedan fortsätter vi att skratta och gråta en liten stund.

Någon promenad blev det inte, utan vi fortsatte kvällen med att skåla i bubbel och fantiserade om framtiden och vårt gemensamma liv.

Jag blev kär i Jonatan första sekunden jag såg honom på Mallorca tidigare i år och jag minns att jag tänkte ”där är han – min man, han som jag ska gifta mig med”. Vissa behöver flera år att komma till den insikten, för oss var det annorlunda – men vi är precis lika säkra ändå. Mitt liv har förändrats ganska drastiskt sedan dess och bara till det positiva. Jag är så lycklig och jag vet att det kommer jag att fortsätta att vara tillsammans med Jonatan livet ut.

Om saker och ting blir som vi tänker och planerar nu, blir det ett vinterbröllop i början av 2016.

IMG_4480

Kram från ovanför molnen

Wir fahren nach Frankfurt

Extremt dålig uppdatering på sistone, men jag har ju trots allt ett helt språk att lära mig, oändligt många berg att springa på och en snygg man att kramas med, så kanske att jag är ursäktad ändå? Men här följer i alla fall en statusuppdatering för den som är intresserad:

Tyskan går bättre och bättre. Jag har lärt mig en hel del och kan nu förstå och skriva behjälpligt, Talet är det kanske lite värre med.. det låter fruktansvärt. Och jag är lite för feg än så länge för att försöka göra mig förstådd. Men jag ska ta mig samman med det också. Tids nog.

Sedan förra inlägget har vi både sprungit och cyklat en hel drös med mil. För två helger sedan var vi i Jungfrau-regionen där vi både tuggade upp för cirka 2 000 höjdmeter och hamnade mitt bland molnen och sprang på skrå nedanför Eiger, Mönch och Jungfrau. Magnifikt och en dröm för den som gillar trail/bergslöpning. En sväng runt Zürich-sjön på Storcken och Steve har också hunnits med. Och om jag inte minns helt fel var jag något snabbare än Jonatan.

Förra helgen packade vi in oss och våra racercyklar i bilen och drog iväg ett par mil utanför stan. Vi cyklade en riktigt go runda som gav benen en rejäl utmaning då vi bland annat cyklade upp för ett pass på dryga 1000 höjdmeter. Vissa partier var så branta att jag trodde att jag skulle åka baklänges och fick lägga all min kraft på att bara hålla mig upprätt på cykeln. Jonatan hade inte det problemet. Han for upp och ned för berget som en ättrig jojo och kollade hur det gick för mig. Jättesnällt, men just då tycke jag att naturen var väl orättvis. Dock klagade jag inte så mycket när han drog mig sista milen till bilen. Även om det är helt orimligt jobbigt att cykla uppför sådana här berg är det konstigt nog roligt. Framförallt när man är uppe. Nyttigt träning för min del är det också eftersom jag inte bara ska göra IM här i Zürich nästa år, som bjuder på några fina stigningar, utan jag har även anmält mig till IM Wales. Enligt banprofilen finns det inte en endaste platt meter under alla 18 mil.

Dagen efter monsterpasset på cykeln bestämde vi oss för att åka till Davos och härja runt i bergen där. Peppade som tusan drog vi iväg tidigt i söndags och väl framme möttes vi av vacker natur och strålande sol. Lekstuga tänkte vi – dra åt helvete sa våra ben! Vi hittade en bra rutt på dryga 20 km och några sjyssta stigningar. Vi drog iväg och började jobba oss uppåt – men redan efter ett par kilometer sa benen stopp och vägrade ställa upp på våra planer för dagen. Vi kortade ned rundan till ungefär hälften och njöt mer i solen istället. Och nutellamackor!

I veckan som har gått har vi kört intervaller både på trainern och till fots. Cykelintervaller är helt okej, men 1000m löpintervaller är nog det värsta jag vet. Jag har ångest hela dagen innan. Men nyttigt är det och ska jag bli snabbare är det bara att gilla läget.

Helgens utflykt går till Frankfurt då vi ska springa Frankfurt Marathon på söndag. Även om banan anses snabb och bra för att sätta rekord tror jag inte att något sådant blir aktuellt för min del. Våra förväntningar på oss själva är inte skyhöga och diskussionerna inför loppet oss emellan har mest handlat om hur många bratwurst vi ska äta längs banan.

Blandat 061 Blandat 091

Blandat 110

Blandat 3435 Blandat 3455  Blandat 3530

Blandat 3553Blandat 3546 Blandat 3547 Blandat 3548

Blandat 3511

När vi inte springer, cyklar eller simmar…